När jag har läst i boken "Varför pedagogisk dokumentation" av Hillevi Lenz Taguchi så verkar det vara så självklart och enkelt. Att reflektera mer över "varför" och "hur" istället för att bara konstatera fakta som att nu har vi ex. varit i skogen och tagit foton eller sparat en teckning. På sidan 64 skriver hon om att "se med mjuka ögon" vilket gör att vi blir mer medvetna om vad som händer runt oss, och vi kan vara medforskande vuxna. Allt detta gör vi nog utan att tänka på det som pedagogisk dokumentation för vi skriver inte ner det. På sidan 75 står det att "planeringen blir en utgångspunkt för reflektion men den är inte till för att följas utan för att förändras", det tycker jag säger mycket om hur Lenz Taguchi resonerar i sin bok. Det gäller att hela tiden kunna tänka om och prova nya grepp. Men varför prioriterar vi inte planeringstiden bättre, och varför tar vi inte med barnen i dokumentationsarbetet?